Snöstorm igår, strålande sol idag.
Jordens undergång med snökaos spådde tidningarna. Så bidde det inte.
Det var så vackert och ljuvligt ute med takdroppet från snön som sakta smälte och alla traktorer och andra plogmaskiner for omkring likt vårrusiga humlor på gatorna.
Det fanns iofs ingen snö att ploga på gatorna vid det laget, men humlor ska enligt fysikens lagar inte kunna flyga heller..
Jag och S tyckte det skulle passa utmärkt med en promenad i all denna ljuvlighet.
Efter att vi gått ett tag så sa jag att vi skulle sätta oss ned och lapa i oss lite sol likt två trevliga leguaner på en solvarm sten någonstans i Söderhavet.
Skillnaden var väl dels att ingen av oss är speciellt fjälliga och att vi satt på en bänk istället för en sten.
Ni har säkert sett det hundratals gånger på film, barn och ungdomar som springer omkring och leker och stojar tills de får syn på någon gammal man på en parkbänk, allihopa springer de dit och sätter sig runt om den gamle mannen och lyssnar ivrigt när han börjar berätta en lång och tänkvärd historia om sitt liv eller någon annan intressant skröna som aldrig tycks ta slut.
Lite så är det vid detta tillfället också faktiskt.
Jag berättade för henne att det var just på den här bänken jag och Ace blev vänner en varm dag år 1995.
Let me tell you a tale..
Detta var en av de många förhatliga idrottsdagarna som ägde rum under gymnasietiden då hela skolan skulle ansamlas i en hysteri av poängssamlande och sträckta lårmuskler.
Varken jag eller Ace var iförhand intresserade eller ens omklädda för idrott när våran klass samlades vid lärarens bil på den dammiga grusplanen tidigt på morgonen.
"Va, Och varför är inte ni omklädda om jag får fråga?!"
Vi känner inte för det svarade vi.
Av någon anledning kom våra gymnasielärare att allt oftare utrycka viss skeptism, förargelse och allmän trötthet angående min och Ace´s bekantskap under det kommande läsåret.
Holm och Olsson blev ett välkänt begrepp i klassen.
"-Han är allt en skön blomma den där Holm!"
eller
"Olsson, du får göra om uppkörningen efter att du klippt dig, du ser ju ingenting i den frisyren!"
Allt för ofta åkte läraren omkring i sin bil och glodde ilsket när han såg oss glatt gående på väg mot stadens hifi-butiker istället för att vara på idrottslektionerna som vi borde.
Vi hyste ingen större kärlek till idrotten direkt.
Efter första terminen visste inte ens idrottsläraren vem jag var, vilket resulterade i väldigt bra betyg trots allt.
"Hur fan kan Holm få så bra betyg, han är ju aldrig på lektionerna!" Beklagade sig mina trevliga skolkamrater till läraren.
"Men han är väl alltid här?"
Yeah right.
Hursomhelst framtill denna idrottsdag hade jag och Ace knappt pratat med varandra trots att vi gått i samma klass hela förra året, men nu fann vi väl att våran gemensamma ovilja mot att idrotta tände ett visst intresse.
Och istället för att rusa iväg som alla andra och genomföra de grenar som behövdes för att i alla fall få ihop minimipoängsumman, så satte vi oss på en parkbänk i den ljumma allén och började prata om det ena och det andra.
Det visade sig att vi hade samma intresse och samma humor och hade jädrig kul tillsammans.
Hur det gick för oss på själva poängsamlandet kan vi väl låta vara hän, men jag kan ju berätta att:
1. Ska man sparka en fotboll in i ett minimalt innebandymål och läraren som håller i den specifika grenen placerar sin kära hund bredvid målet så ber han om trubbel!
Speciellt om han skämtsamt uppmanar att man INTE ska sätta bollen rakt i sidan på hundkrä.. den stackars hunden.
Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag inte kan spela fotboll!
2. Om du ser Olsson försöka kasta några krockett-klot i en rockring som ligger på marken ca 1 meter framför dig så ska du som lärare inte bli upprörd och skrika att "NOLL KLOT I RINGEN? MEN DET BLIR JU INGA POÄNGPROCENT!!" för det hjälps liksom inte.
Det var på just den bänken vår vänskapen började.
Lite kul, det är inte ofta man minns hur saker och ting började, eller under vilka omständigheter det skedde.
Nu är det faktiskt så att Ace har en väldigt trevlig syster som med åren också blivit en mycket kär vän till mig!
Hon är ett glatt yrväder på över 1.80 med stor portion humor och det är en allmän kännedom är att allt kan hända i hennes sällskap och det är oftast jävligt roligt! :)
Hon flyttade in i lägenheten bredvid min igår förresten.
Välkommen Hanna :)
Hur ska vi nu knyta ihop den här säcken?
Ska gubben berätta färdigt innan kidsen ger honom fingret och sticker och spelar CS istället?
Jo, hade inte jag och Ace suttit på den bänken den sommardagen för 14 år sedan så hade jag inte lärt känna hans syster Hanna och hade jag inte lärt känna henne så hade jag inte blivit medbjuden på den där festen för 3 veckor sedan och om jag ej gått dit så hade jag aldrig träffat S som jag nu var ute och gick med i solskenet och som jag berättade denna historia för där vi satt på bänken, historien som jag senare på kvällen skrev ned på min blogg och som ni nu läser, kanske från eran bärbara dator, och kanske sitter ni med eran laptop på exakt samma bänk!
Oooh, I just blew your mind! ;)
